En Medelmåttas Memoarer

Kan man få slut på ord?

Jag trodde inte det var möjligt, men uppenbarligen måste jag omvärdera mina åsikter i ämnet.
Sedan den dag jag lärde mig att läsa har språket och orden varit min starkaste drivkraft. Jag minns fortfarande vilket ord det var som löste mysteriet med läskunnigheten.

"Tomater"

Jag läste den senaste boken jag hade fått från Kalle Ankas bokklubb och bokstaverade mig fram som vanligt.
Tills jag kom fram till ordet tomater. Där blev jag tvungen att be om hjälp. Mamma kom till min undsättning och när jag hörde henne läsa ordet var det som om alla pusselbitar föll på plats. Plötsligt såg jag hela texten framför mig som bilder och det var slutbokstaverat ord för ord.

Jag fick lära mig tidigt att ju mer man läser desto lättare har man att lära sig grammatik, stavning och även andra språk. Att läsa många böcker utvecklar även ett rikligt ordförråd.  Det är alltså bara fördelar med att läsa mycket och ofta.

Vilket jag alltid har gjort. Så fort jag lärde mig att skriva har även skrivandet krävt uppmärksamhet.
Sagor, dagböcker, dikter. Orden har alltid funnits där som en del av mig.

Jag har dessutom tagit för vana att alltid stava så korrekt som möjligt. För det var sådana saker som ingick i svenskaundervisningen i skolan.

Efter gymnasiet gick jag ett år på folkhögskola med inriktnig på skapande svenska. Då dog skrivlusten i den form som hade existerat tills dess. Jag slutade att skriva dikter och noveller för jag höll inte måttet. Inte jämfört med mina klasskamrater som var så mycket duktigare än jag. Min talang var ingenting.
Så jag slutade.
Men dagböckerna fortsatte jag med. Tills jag till slut fick nog och finfördelade alla dagböcker till konfetti och kastade bort alla spår av mina minnen. Större delen 1990-talet var ett decennium som jag helst vill glömma bort. Musiken var toppen, men privat var det bara misär. Och vem vill minnas det om man kan slippa?

Jag koncentrerade mig på att läsa böcker istället. Det fortsatte jag med tills jag började läsa på högskolan.
Då dog läslusten också.
Eller hamnade i koma snarare, för så fort jag inte pluggar och därför måste läsa så betar jag igenom boktravarna med nästan samma frenesi som jag alltid har gjort.
Jag är dock en lat läsare och läser nästan uteslutande deckare.
Jag återupptog dessutom dagboksskrivandet ett tiotal år senare när jag startade min första blogg (denna blogg är min sjunde blogg).
För skrivklåda finns kvar. Och den gör mig galen.

Men nu står jag här och velar. Igen. 
Jag hittar inte orden jag letar efter och jag får inte fram det jag vill.
Det gör mig galen.